Sister Moonshine

Tänk så underbart det skulle vara om man fick välja helt fritt var man skulle bo. Jag menar, om man bara kunde peka ut lägenheten, fastigheten, orten, landet, världsdelen där man vill leva sitt liv och så får man bo där. Bara så där liksom. Ja, du hajjar. Nu är ju det inte möjligt för de allra flesta av oss. Men, tänk om. Oändliga möjligheter!

 

Men, seriöst. 

 

Om jag vill slippa rökare, hostare, visslare, pladdrare, fotbollsspelande barn, mobbande barn, frågande barn eller alla andra barn, halvgamla och vuxna, ja, då kan jag väl bara göra som eremitern då och bosätta mig på landet eller i bergen eller så. Långtbortistan. Eller? I en avlägsen stuga långt från andra och där jag inte behöver låter mig störas och irriteras av grannar som inget hellre vill än leva sina egna liv. Jodå, visst. Men jag vill inte. Jag vågar inte. Kan inte. I min situation är det en nödvändig trygghet och ett måste att finnas nära sjukhus och anhöriga och min familj. Jag behöver hjälp med saker och ting. Vare sig jag gillar det eller inte.

 

Även om jag är i behov av ostörd nattsömn för att må bra, måste jag välja ett boende med andra omkring och stå ut med att det hörs och låter. Jag kan inte välja vilka somska få bo i lägenheten ovanpå och jag kan inte påverka vad som luktar, hörs eller sker i min omedelbara närhet. Jag önskar att jag kunde. Men jag kan inte. Jag har inte heller den ekonomiska möjligheten att välja helt fritt. Det finns ju anpassade bostäder och kanske blir det aktuellt längre fram för mig när jag inte längre klarar mig själv. Eller så bor jag kvar på 9 C tills jag flyttar till vår Herre.

 

Jag har bott här sedan i oktober nu och trivs bra. Inte med rökningen och inte med kraxet eller med att bli störd och väckt, men med i stort sett allt det andra. Jag försöker hantera ogillandet och det är en prövning men jag lyckas ganska bra med det om jag får säga det själv. Bara jag får använda bloggventilen. Den känner du väl till. Den är bra den.