Och så kom då samtalet till slut, från Cancergenetiska mottagningen (CGM) i Umeå. Det var dr Gustav som ringde, och med bland annat de skriftliga uppgifter till grund, som jag kunnat lämna, gjorde man den bedömningen att min bröstcancer INTE kommer sig av någon av de gener (BRCA1 och BRCA2) som på grund av mutation kan leda till stor ökad risk för att få bröst- och äggstockscancer. Det känns som en stor lättnad.

 

Men även om det troligast inte är ärftligt finns ändå, statistiskt sett, en förhöjd risk för bröstcancer i min familj. Därför rekommenderas såklart egna undersökningar av brösten och mammografi förstås. Dessutom kommer mina döttrar att erbjudas årliga kontroller från det år de fyller 25 år, genom remisser som CGM ordnar.

 

Jag ska också lämna ett blodprov som ska förvaras hos CGM och som ska användas till eventuella utredningar efter min död och om det sker fler fall av bröstcancer i familjen/släkten som förändrar läget på nåt sätt. Då kan utredningen komma att tas upp igen, om någon inblandad vill det.

 

Det här samtalet sammanfattade det man kommit fram till och jag skulle också få skrifligt material per post så jag kan läsa själv och att dela med mig till släktingar som vill ha information och svar på sina frågor. Det är nog bra det, för det är svårt att komma ihåg allt som sägs i ett telefonsamtal. Jag känner att jag kanske behöver få vissa saker förtydligade och om jag inte får svar på mina frågor får jag ringa tillbaka till dr Gustav. Även om allt verkar glasklart medan man har doktorn i luren kommer man ofta på nåt när man sovit på saken.

 

Hur som helst får man väl anse att det var goda nyheter han kom med. Risken att någon i familjen får bröstcancer är mindre än vid ärftlig cancer, men större än för dem som inte har någon anhörig med cancer alls. Det man får göra är väl att ta fasta på det positiva i det resonemanget, för när det gäller cancer, celler och kroppens bräcklighet finns inga garantier, bara osäkerhet.