Innan dagsljuset helt böjer sig för den mörknande eftermiddagshimlen klär jag mig varmt och skyndar ut. Atmosfären är fylld av kallt blått syre och jag andas in energin med varje andetag. Jag tänker mig att varje gång jag fyller lungorna får jag den ork och kraft som kroppen likt en fågelunge så hungrigt kippar efter.

 

Och månen lägger sin stora mage över horisonten.

 

På en del ställen är jag den förste att sätta mina fotspår efter det senaste snöfallet. Kängorna trycker till på den släta och oskuldsfulla ytan, och vill man, kan man följa mina kängors avtryck när jag inte längre syns där längst uppe på backkrönet. Den tanken tilltalar mig, och jag går vidare uppåt och vänder mig leende om ibland för att se om nån vill leka tafatt.

 

Och månen höjer sig över trädtopparna.

 

När solen och månen bytt skift med varann får den vita snön en blåare ton. Det är tecknet till mig att inte slåss mera mot tröttheten. Det är tecknet till mig att förvalta den energi som samlats in och att inte slösa på den dyrbara lasten.

 

Och månen lämnar marken och siktar mot stjärnorna.