Kitty fick en omtumlande upplevelse idag i samband med en promenad utomhus. Det har ju kommit ganska stora mängder snö nu och där fastighetsskötarens traktor styrt ihop den är det säkert 50 cm djup. Och så nysnö ovanpå det. Men både Tarzan och Kitty var ändå intresserade av att gå ut. De minns nog inte riktigt hur det var förra vintern.

 

Jag förstår att de blir uttråkade och trötta på varandra och på mig när de bara går hemma inomhus om dagarna. Tarzan jamade och kom hämtade mig i köket hela tiden medan jag kokade fudge så jag öppnade balkongdörren åt dem. Kitty dök upp från insidan av en garderob och gick genast ut men storebror nöjde sig med att titta på från värmen ovanpå fönsterbrädan. Så fort han känner det kalla luftdraget backar han och går in.

 

Jag sopade bort lite av den snö som låg på plattorna och som letat sig in på uteplatsen trots det skyddande taket och staketet. När snön var bortsopad tog Kitty sats och hoppade över staketet och försvann. Hon gillar grannens Bamse. Det är en stor, långhårig och snäll hane som bor i lägenheten intill och jag såg att det var dit hon satte fart. Jag fortsatte med fudgen. Men Tarzan kunde inte slappna av utan han var orolig över att ha sin lillasyster ute i kylan och han jamade och ville att hon skulle komma in igen. Om sanningen ska fram gillade jag inte heller att ha henne ute och utom synhåll. Men rätt vad det var såg jag henne på Bamses staket. Jag ropade på henne och lydig som hon är hoppade hon omedelbart ner från staketet för att skynda hem. Det var bara det att hon kastade sig ut i luften med huvudet före på katters orädda vis - utan att tänka på snön. Och så var hon borta.

 

Det tog några sekunder innan hon dök upp igen. Med stirrig blick och snöig från topp till tå och med en vit hätta av snö som täckte hennes huvud,  försökte hon klättra upp tillbaka till staketets överliggare. I hoppet hade hon helt försvunnit i den djupa och mjuka snön som inte bar henne utan svalde henne helt och hållet. Förtvivlad försökte hon komma upp och tillbaka. De små tassarna klöste och rev resultatlöst mot det släta träet men till sist lyckades hon komma upp. Jag fortsatte att locka på henne och hon ruskade på sig för att få snön att lossna och så spanade hon efter den bästa och snabbaste vägen hem.

 

Det var en ynklig Kitty som kom springande mot mig och hon slirade in på golvet och ända bort till hallen på sina snöiga tassar. Snöklumpar hängde från hennes päls och när hon efter mycket bitande och slickande fått bort dem lade hon sig uppmattad för att sova i garderoben igen. Om inte kattminnet är kort kommer hon att minnas det här länge länge.