Posten påminner om, att om du vill att dina julkort ska hinna fram till mormor, till bästa vännen eller till kusinen i Flen före julafton, måste du lägga kortet i den röda postlådan senast den 16 december. Den 16:e ... det är på söndag det. Om du inte har fäst ett "riktigt" frimärke på hälsningen förstås. Då kan du vänta ända tills den 20:e. Och lägga den i den gula lådan. Har du sett att brevbäraren som levererar kort från den röda lådan har röda gummistövlar på sig när han går runt och att han har gula stövlar när han kommer med kort från den gula lådan? Nej, jag trodde väl det. För det är inte sant. Det är samma kille som gör båda jobben ...

 

Tänk att det här med julhälsningar med hjälp av posten fortfarande existerar. Ja, jag kanske är dum nu, men jag tycker att det är ett slöseri och fåneri alltihopa. Varför skicka dessa massproducerade kort kors och tvärs över landet till människor som knappt ens noterar vem som skickat dem, än mindre läser vad som står skrivet på dem. Hur många är det inte som köper ett paket med ett dussin likadana kort med samma text och som de sedan frankerar och skickar utan eftertanke. I många fall skickas korten till människor som man dessutom ska tillbringa julen med. En rutin. Något man bara gör. Det kunde lika gärna vara en text som säger Glad Påsk eller Grattis, det blev en flicka. Så lite tror jag att de flesta bryr sig om vad som står tryckt på kortet. Man vet det ju liksom redan. Man fick det kortet i fjol.

 

Annat är det med personliga hälsningar, tycker jag. Kort till släkt och vänner som inte finns nära rent geografiskt och som man inte kan krama om eller önska god jul, bara så där. Jag säger inte att man måste författa dikter och rimma och använda färgade pennor och linjal och hela scrapbookkitet, men det där med en önskan om en god helg har gått förlorad någonstans.

 

Jag slutade skicka julkort för flera år sedan och första året var jag lätt oroad över att någon skulle tro att jag inte brydde mig om längre. Vid det här laget hoppas jag att mina vänner istället förstår och uppskattar att jag ringer eller hör av mig på annat sätt istället. Det finns förvisso några julkortsmottagare där ute i världen som ändå får en skriven hälsning av mig. Det emotsäger ju vad jag skrev bara några rader längre upp här, men man får ju inte vara hur rigid som helst. Har man mycket eller något extra fint att säga till en speciell vän kan det behövas ett kort eller ett brev ändå. Av kärlek.