Spöregn. Gick till kvart i tio-bussen för att åka och träffa dr Nisse. Jag hann lösa några sudoko i dagrummets väntrum och dricka en kopp choklad innan han kom ut och ropade mitt namn. Som vanligt hade han fel glasögon på sig när han svepte med blicken över väntrummet och han såg mig inte.

 

Här är jag! fick jag hojta och så gick vi in på ett enskilt rum. Dr Kjell var också med och han plirade med ögonen sådär som man gör när man har en liten hemlighet tillsammans. Vi har ju det han och jag. Vi vet ju redan att bilderna såg bra ut.

 

Dr Nisse läste från röntgenutlåtandet.

 

 

Jag är glad. Tacksam. Hoppfull och nöjd. Euforisk. Jag är mer därtill. Alla de där synonymerna är jag.

 

Jag är allt det där och ändå kan jag inte riktigt ta det till mig. Jag behöver en skala för att förstå. Ett mått. En procent. En siffra från 1 till 10. Och ett löfte. Ett löfte som ingen får bryta. Och det är där kruxet kommer in. För ingen kan lova. Det är ju det jag vet.