Sjukdomsbloggar.
Elisabeth, i bloggen Jag är Elisabeth, länkar till SvD och en artikel om "sjukdomsbloggar". Jag tycker som Elisabeth, att bloggen kan vara en dagbok som vi lämnar efter oss till barnen och de som vill läsa. Jag gillar INTE det kuratorn skriver och håller inte med. Det är viktigt att patienten är den viktiga i förhållandet läkare-patient. Att oroa sig för maktbalansen känns gammalmodigt och bakåtsträvande. Men jag ger henne rätt i att det är en slags terapi. Jag kan sätta ord på mina känslor och får dem faktiskt bekräftade av läsarna. Kuratorn skriver också att de flesta kommentarer verkar vara posivt inställda och stöttande, och det är väl bara bra?
Vad tycker du om alla sjukdomsbloggar? Läser vi dem för att vi gillar att läsa om människor som har dödliga sjukdomar?
Jag läser dom för att jag vill vara delaktig och stöttande i den sjukes situation. Oftast blir jag både känslomässigt berörd och framför allt väldigt imponerad och själv styrkt hur stort och starkt hoppet att vinna tillbaka livet är <3 Kram