Kitty tackade nej till att gå ut, vänligt men bestämt, vilket fick mig att bli konfunderad. Vad kan det bero på? Jag försökte två gånger, men hon bara satte sig på rumpan och tittade på dörren och ville in igen, så det fick hon ju såklart.







Jag gick ut själv istället. En hel timmes promenad i höstblåsten blev det och det kändes jättebra. Jag lät en tvättmaskin med sängkläder jobba medan jag promenerade. Jag började nere vid bryggorna, kände havet dofta friskt och unket på samma gång och lät vågorna spraya mig med havsvatten i ansiktet med hjälp av vinden. Jag vände för att inte bli helt genomvåt, men njöt ändå lite av ivern från havet och naturen innan jag vände om och gick inåt land igen. Det är otroligt hur ljum luften kan vara nu i slutet av september. Otroligt men härligt! Vad synd att kameran låg kvar hemma! 







När jag kom tillbaka var tvätten klar och redo för torkning och jag var redo för middag. Jag kände mig oväntat stark och pigg och glad, känslor som hör ihop har jag märkt, men kan inte rå för att jag undrade varför och hur länge jag ska få känna så. Man kan aldrig riktigt slappna av och glädjas åt att må som en vanlig människa. Nog är det väl förbaskat!