Det är ingen ursäkt, det vet jag, att jag tycks ha insikt om det. Det är ingen ursäkt heller, att jag är sjuk. Det finns ingen ursäkt. Jag har tänkt på det tidigare men började rannsaka mig mera noggrant efter ett inlägg hos Anna. Hon skrev om sina vänner och hur tacksam hon är för att de finns och hon skrev också att hon såg till att hålla kontakten med dem.

Det är jag dålig på. Jag är skitdålig på att höra av mig. Jag kan tänka att jag ska ringa sen när hon kommit hem från jobbet och så glömmer jag bort det eller så ser jag något på TV eller så ligger jag och sover och så blir det inte av. Jag har ju flera av de allra goaste vänner som är omtänksamma och fina och finns där för mig, och så hör jag aldrig av mig.

Vänskap är som den allra känsligaste blomma. Man måste ta hand om den och kolla om den behöver mer vatten eller kanske mindre. Man måste kolla om den står på ett bra ställe, om den får tillräckligt med ljus och om den har det för varmt eller kanske för kallt. Om man inte sköter som sin vänskapsblomma, vissnar den till slut. Den torkar och tappar bladen ett efter ett och sen dör den. Även vänskapsblommor vissnar och dör.

Suck! Jag vet inte vad mitt löfte är värt, men jag lovar att jag ska ta bättre hand om mina vänner och försöka höra av mig oftare. Jag tycker så mycket om er, alla, och jag är glad för att ni finns.