Sister Moonshine

Det syns inte på alla, att de är sjuka. Diabetes syns inte. Chrons syns inte. Vi kan inte se att du har problem med hjärtat eller har högt blodtryck. Det märks inte på utsidan att du har ont, att du har fibromyalgi. Om vi möter dig på gatan eller på ICA så har vi ingen aning om att du är sjuk. För det märks inte när vi kastar en snabb blick på dig. Du ler. Hälsar. Tar två liter mjölk och lägger i kundvagnen. Verkar på ytan vara vem som helst som går bland matvarorna. Och det är du ju. Fast ändå inte. Vem som helst men ändå inte.



Jag vill inte påstå att sjukdomar som inte syns är värre på något sätt. Att den som har en sjukdom som liksom är på insidan har det jobbigare. Det jag menar, är att det finns så många där ute i världen som går omkring med jobbiga upplevelser utan att vi - de andra - vet något om det.

Runt omkring oss finns människor som tålmodigt bär sitt öde i det tysta. Människor som hanterar sin smärta och sin rädsla och sin sjukdom på ett helt fantastiskt sätt. Helt tysta kanske de inte är. Familjen vet nog. Vännerna. Kanske arbetskamrater. Kanske fler. Vissa ventilerar via en blogg. Öppet eller anonymt. Men vi andra. Vi vet inget om det. Det känns konstigt att vi är ovetande om varandras plågor. Tänk vad vi skulle kunna stötta varandra om vi vetat. Nu vill ju inte alla tala om att de är sjuka. Det är ju valfritt förståss. Såklart.

Jag hittade en ny blogg häromdagen. Den skiljer sig från andra bloggar jag läst. Ärligheten och öppenheten slår som ett knytnävsslag rakt i magen. Hårt! Läs gärna Cancer i fittan och ge henne stöd i kampen.