Sister Moonshine

Förr, när jag bodde i Gullänget, var jag en mycket hemmakär person. När jag klev över tröskeln till lägenheten efter att ha varit, varsomhelst, kände jag ett lugn och en frid som omfamnade mig redan på hallmattan. Jag kan inte komma ihåg när det började kännas så. Om det var snart efter att jag flyttade in eller om det dröjde länge. Det minns jag inte. Men jag vet att jag till och med kunde känna lättnad när jag kom hem. Pustade ut och kände lättnad. Som om jag kommit undan och hittat min räddning.



Att vara sjuk och vara hemma mycket var aldrig ett problem. Jag njöt av mitt hem och kände mig trygg och mysig. Nja, utom när jag var riktigt dålig då. Det är inte det jag talar om. Då mår man ju dåligt var man än är.

Jag kan inte säga att jag direkt går och längtar tillbaka och saknar mitt gamla hem. Det är mera så att jag saknar känslan. Den vill inte infinna sig här i Järved. Jag bodde ändå där i den där lägenheten i Gulllänget i tio år. Det är väl tillräckligt för att hinna få en hemmakänsla? När kommer den att infinna sig i Järved då? OK. Det tar nog längre tid än ... få se nu ... 26 dagar. OK. Det får jag räkna med. Jag får ge det tid. Mera tid. Och precis som Tarzan behöver jag tid för att komma på plats och känna mig hemma.