Jerry på UH?
- Idag får du fika tillsammans med Jerka! Jerry Williams sitter här inne just nu!
Tjejen i kassan på Café UH böjde sig fram och halvviskade nyheten när jag skulle betala för min smörgås och min kopp te. Sara och jag hade gjort ett antal ärenden på stan och avslutade med vila och näring på vårt favoritställe. Monica i kassan känner till min vurm för kändisar och att jag samlar autografer.
- Han sitter där inne! sade hon med låg röst och nickade leende.
Med brickan i hand svepte jag med blicken över lokalen och såg barn, tonåringar, medelålders och gamla. Precis som det brukar. Men ... någon svensk rock-kändis med sällskap som försökte komma undan allmänhetens intresse kunde jag inte se. Ingen stor artist som skyddades av anställda livvakter i en avskild vrå av lokalen. Hm. Konstigt. Kan Monica ha tagit misste? Kan hon ha sett fel? Nä, hon verkade säker på sin sak.
Medan jag tog plats vid ett av borden tillsammans med Sara försökte jag med hjälp av uteslutningsmetoden lösa mysteriet. Små barn med gummistövlar och deras unga mammor går bort. Ett äldre par som äter årets första glass med barnbarnen är inte heller rätt. Tre tonårstjejer vid bordet intill går fria. Men där då? Halvt dold bakom en pelare vid akvariet satt en gammal farbror. Med silvervitt hår och med en bylsig beigebrun jacka med text på ryggen satt en kortvuxen äldre man och tog en kopp kaffe. Han reste sig snart upp och gick med korta lite snabba steg och halvkrum rygg bort och ut från caféet.
Ja, varför inte. Utanför scenen är han ju faktiskt bara en 68-årig man från stockholmstrakten på besök i Norrland. När han tar en fika ser han ut som vem som helst. Utan sin röst är han inte så stor. Jag såg honom inte. Kände inte igen honom. Inte ens när jag såg honom rakt framifrån kändes han bekant. Om jag inte vetat att han var där, skulle jag inte ha förstått att det var Jerka. Jag försökte inte hinna ikapp honom och be om hans namnteckning. Kanske skulle jag ha gjort det. Det kanske skulle ha gjort honom glad att någon kände igen honom ...
I rättvisans namn ska tilläggas att han samma kväll bjöd på en bejublad konsert i en fullsatt arena och han, enligt dagstidningsskribenten, inte gjorde publiken besviken. OK, så kanske det var. Jag var inte där.
Tjejen i kassan på Café UH böjde sig fram och halvviskade nyheten när jag skulle betala för min smörgås och min kopp te. Sara och jag hade gjort ett antal ärenden på stan och avslutade med vila och näring på vårt favoritställe. Monica i kassan känner till min vurm för kändisar och att jag samlar autografer.
- Han sitter där inne! sade hon med låg röst och nickade leende.
Med brickan i hand svepte jag med blicken över lokalen och såg barn, tonåringar, medelålders och gamla. Precis som det brukar. Men ... någon svensk rock-kändis med sällskap som försökte komma undan allmänhetens intresse kunde jag inte se. Ingen stor artist som skyddades av anställda livvakter i en avskild vrå av lokalen. Hm. Konstigt. Kan Monica ha tagit misste? Kan hon ha sett fel? Nä, hon verkade säker på sin sak.
Medan jag tog plats vid ett av borden tillsammans med Sara försökte jag med hjälp av uteslutningsmetoden lösa mysteriet. Små barn med gummistövlar och deras unga mammor går bort. Ett äldre par som äter årets första glass med barnbarnen är inte heller rätt. Tre tonårstjejer vid bordet intill går fria. Men där då? Halvt dold bakom en pelare vid akvariet satt en gammal farbror. Med silvervitt hår och med en bylsig beigebrun jacka med text på ryggen satt en kortvuxen äldre man och tog en kopp kaffe. Han reste sig snart upp och gick med korta lite snabba steg och halvkrum rygg bort och ut från caféet.
Ja, varför inte. Utanför scenen är han ju faktiskt bara en 68-årig man från stockholmstrakten på besök i Norrland. När han tar en fika ser han ut som vem som helst. Utan sin röst är han inte så stor. Jag såg honom inte. Kände inte igen honom. Inte ens när jag såg honom rakt framifrån kändes han bekant. Om jag inte vetat att han var där, skulle jag inte ha förstått att det var Jerka. Jag försökte inte hinna ikapp honom och be om hans namnteckning. Kanske skulle jag ha gjort det. Det kanske skulle ha gjort honom glad att någon kände igen honom ...
I rättvisans namn ska tilläggas att han samma kväll bjöd på en bejublad konsert i en fullsatt arena och han, enligt dagstidningsskribenten, inte gjorde publiken besviken. OK, så kanske det var. Jag var inte där.
Kommentarer
Postat av: Birgitta
Vi var där! Och tidningen har rätt, det är drag i gubben! Hur i hela friden orkar han, man blir ju andfådd av att titta på! Jättebra show med en Jerry i toppform, kanonröst, och fantastiska musiker och dansare hade han med sig.
Postat av: veronica
Jag har druckit öl med honom, och kissat hans hund. Den har han med sig överallt. Nästa år fyller han 70 och det kan man inte tro!
Trackback
