Sister Moonshine

Tarzan har börjat hämta sig från flytten till den nya lägenheten. Det märks. Nu händer det allt oftare att han sitter vid dörren och jamar och är intresserad av att gå ut. Igår kväll tröttnade jag på klagolåten och öppnade sidodörren som leder ut på gräsmattan. Och ut gick han. Men benen var korta och magen nästan skrapade i marken när han liksom ålade sig fram. Men snart rätade han upp sig. Han har kaxat till sig. Han gick runt på baksidan av huset och i skydd av trädgårdsmöblerna kikade han på de obekanta omgivningarna. Ungefär fem minuter blev det. Sen sprang han in och tog skydd. Men nu är lusten väckt och jag tror att det blir svårt att hindra honom från att gå ut i framtiden. Nu vill han uppleva mer och röra på benen på ett mer vidsträckt område.



Vilka härliga dagar med sol och värme vi har haft! Jag har inte haft tid eller lust att sitta ute så mycket som jag brukar. Och jag har inte solbränt mig. Det är kortisonet som får huden i ansiktet att flamma. Snyggt är det inte och inte skönt heller. Det känns som klimakterievallningar eller för mycket tid i solen. Så här såg jag ut direkt i morse. Jag hoppas det ger sig tills i morgon. Vem vill gå omkring och se ut som att man inte har solvett? Eller är pinsamt berörd hela tiden?



Frysen är laddad med glass och kylklamparna är beredda på utflykt. Återbesökstiden på Fys lab på fredag är avbokad. Så nu ser jag fram emot fler soliga och varma dagar. Vad bra vi har det ändå!