Christer, Christer och Christer var där.
Lördagskvällen tillbringade jag tillsammans med Jeanette och med att se och lyssna på de duktiga Idolerna på besök i Arenan. Vi hade plats i loge och beställde snacks och något att dricka. Kombinationen stort avstånd till scenen och kamera utan tillräcklig kapacitet gjorde att man på bilderna knappt kan utskilja vem som uppträder. Det var ju lite synd. Och att man inte använde jumbotronen eller storbildsskärmarna till närbilder på artisterna var ju kasst. Men men. Vi hade det trevligt och för en gångs skull tyckte jag att volymen var OK. Annars brukar jag ju sitta med ett eller båda fingertopparna som skydd för trumhinnorna.
Det enda som plågade oss den här kvällen var lustigkurrarna som så artigt kom in i logen och presenterade sig och kallade sig Christer och Christer. Ännu fånigare blev det när frun till den ena killen tog i hand och sa att hon hette - Christer. Hon skrattade gott åt sitt eget barnsliga påfund. Ja, alla kan ju inte ha samma humor.
I takt med att killarnas öl sinade skrålade de och "dansade" och klappade allt hårdare i händerna. De tog allt mer plats både bokstavligt och symboliskt och för att inte låta dem förstöra min musikupplevelse helt, tvingades jag liksom vända dem ryggen och försöka låtsas att de inte fanns över huvud taget. Inte lätt. Men jag fixade det hjälpligt. Jobbigt när vuxna människor är på det viset. Oartigt.
Idolerna, de duktiga unga artisterna, sjöng och spelade som om de inte gjort annat. Min favorit från TV-programmen var ju Jay Smith och jag tycker fortfarande att han är ett strå vassare än de andra. Kanske för att själva musikgenren ligger mig närmast. Inte skulle jag ha nåt emot att ha honom tätt intill viskandes "sweet nothings". Och om han vill sjunga en trudelutt helt privat bara för mig skulle jag också tacka ja. Hans sträva och kraftfulla röst ger mig ståpäls både här och där.
Sammantaget var det en mycket trevlig kväll och efter drygt två timmar var Idolerna klara med sina uppträdanden. Och så här såg det ut när de tackade för sig. Kvinnan i grönt i mitten är kvällens konferencier Carin da Silva som också kan vara nöjd med sin insats. De andra är de tio finalisterna i Idol 2010 (plus nån extra doatjej och musiker). Tro mig. Jag var där.
Det enda som plågade oss den här kvällen var lustigkurrarna som så artigt kom in i logen och presenterade sig och kallade sig Christer och Christer. Ännu fånigare blev det när frun till den ena killen tog i hand och sa att hon hette - Christer. Hon skrattade gott åt sitt eget barnsliga påfund. Ja, alla kan ju inte ha samma humor.
I takt med att killarnas öl sinade skrålade de och "dansade" och klappade allt hårdare i händerna. De tog allt mer plats både bokstavligt och symboliskt och för att inte låta dem förstöra min musikupplevelse helt, tvingades jag liksom vända dem ryggen och försöka låtsas att de inte fanns över huvud taget. Inte lätt. Men jag fixade det hjälpligt. Jobbigt när vuxna människor är på det viset. Oartigt.
Idolerna, de duktiga unga artisterna, sjöng och spelade som om de inte gjort annat. Min favorit från TV-programmen var ju Jay Smith och jag tycker fortfarande att han är ett strå vassare än de andra. Kanske för att själva musikgenren ligger mig närmast. Inte skulle jag ha nåt emot att ha honom tätt intill viskandes "sweet nothings". Och om han vill sjunga en trudelutt helt privat bara för mig skulle jag också tacka ja. Hans sträva och kraftfulla röst ger mig ståpäls både här och där.
Sammantaget var det en mycket trevlig kväll och efter drygt två timmar var Idolerna klara med sina uppträdanden. Och så här såg det ut när de tackade för sig. Kvinnan i grönt i mitten är kvällens konferencier Carin da Silva som också kan vara nöjd med sin insats. De andra är de tio finalisterna i Idol 2010 (plus nån extra doatjej och musiker). Tro mig. Jag var där.
Det låter som en trevlig kväll ändå. Det är du väl värd.