Sister Moonshine

Det finns två unga killar i Dar-es-salaam, Tanzania, Afrika. De träffar intressanta människor och det är varmt. Kanske har de redan rest vidare. Eventuellt är de på väg hem. Men jag vet inte var de bor. Jag vet inte deras ålder. Min gissning är att de fyllt 20 men inte passerat 30.

Den 17 januari 2011 befann de sig på Resecentrum i Örnsköldsvik. Det vet jag. Möjligtvis hade de fått vänta ett tag. Det där med att åka tåg till och från Örnsköldsvik har inte funkat så bra den senaste tiden. Möjligtvis hade de fått vänta rätt länge. Eventuellt hade de två killarna tråkigt, för när de ser en adresslapp liggande på marken/golvet plockar de upp den och en av dem stoppar den på sig. Lappen med någons namn och adress hade förmodligen slitits loss från en resenärs väska vid något tillfälle, och fallit till marken. Och när de slutligen får lämna Örnsköldsvik följer adresslappen med. Resan går sedan vidare genom Sverige med buss, tåg och kanske flyg. Vidare färdas de genom eller över Europa på något sätt. Kanske har resesällskapet vuxit. Kanske är de fortfarande två. Men färden fortsätter. Jag förmodar att de tar del av den kultur och den mat och de människor de möter. För jag tror att de är öppna, vetgiriga, nyfikna, de här unga resenärerna.

Men det här vet vi inte. Att det är en adresslapp på väg till Afrika tillsammans med två unga killar som heter Sebastian och Johnny. Om Dar-es-Salaam är slutdestinationen vet vi inte heller. Kanske ska de resa långt och länge. De är kanske nyfikna på livet, människorna, jorden och på att resa och uppleva och upptäcka. Så är det nog. Men jag vet inte.

Men jag vet att min mamma fick ett vykort måndagen den 7 februari 2011. Kortet var avstämplat i Afrika den 2 februari och det var undertecknat av två killar på resande fot. Utan att förstå det, överraskade de min mamma och gladde henne. Eller så var det precis det de förstod. Vad som skulle komma att hända. Nu väcktes gamla reseminnen till liv. Och en pensionerad kvinna som kanske behövde detta just nu mer än någon kan förstå, kände sig speciell och utvald. Den avslutande önskan - Hopps att du mår toppen! - gladde henne, men frågorna är många. Men hon är glad. Lite road. Förbryllad. Och hon vill inget hellre än att komma i kontakt med Sebastian och Johnny som just nu finns nånstans ute i världen - eller hemma. Var det nu är. Tack för kortet, Sebastian och Johnny! Kul att ni hörde av er.