Jag besökte en intressant blogg. Livet är som en brustablett ... det löser sig till slut. Inlägget jag läste var långt, men jag funderade lite extra på vad författaren skrev om sina mungipor. Ni vet. Att de kan se sura ut, peka nedåt liksom, fast man inte alls är sur. Om ansiktet slappnar av och är neutralt pekar de flesta munnars gipor nedåt utan att man är deppig. Undrar varför det är så.

Det lär finnas forskning om mungipor. Eller åtminstone om leenden och hur de påverkar oss. Tydligen är det så, att om vi inte är glada alls utan till och med lite ledsna, kan vi lura kroppen att tro att vi är lyckliga genom att le. Var det någon som förstod? Genom att le stort kan man alltså få resten av kroppen - inklusive hjärnan - att tro att vi känner glädje och ... så blir vi glada! Är det inte fantastiskt?

På samma sätt kan man sträcka på sig, magen in och bröstet ut, och uppträda piggt och med självförtroende. Och så känner man så till slut.







Det här är värt att prova. Och jag gör det ibland. Det händer att jag går på promenad och ler stort där jag går. Och så småsjunger jag lite tyst inombords. Tralalala! Jag brukar se till att ingen ser mig. För, det är ju tragiskt nog så, att människor som går omkring och ler, verkar en aning suspekta. Det är något fel på såna som går omkring och är glada. Men testa! Det är ganska kul. Det är tillräckligt konstigt för att bli kul. Kanske kan du börja hemma, inomhus, när du är ensam. Le med hela ansiktet tills det gör ont i ansiktsmusklerna. Ge det lite tid. Ge inte upp! Snart blir du glad även om du inte var det innan. Jag lovar!