En sak i taget nu.



Kvart över 8 på onsdagsmorgonen styrde jag pärlan norrut mot Umeå och Norrlands Universitetssjukhus. Den här bilden är tagen vid ett helt annat tillfälle när det var varmt och skönt i luften och jag kan berätta att det bara var nån enstaka plusgrad just då tidigt på morgonen och att bilen var varm och frostfri bara för att jag kvällen innan kopplat in kupé- och motorvärmaren.

Under färden lyssnade jag på radio och jag brukar inte alls tänka på vad som väntar när jag kommer fram. När jag parkerat bilen anmälde jag mig i receptionen och tog mig till Onkologmottagningen för blodprovstagning. Inför läkarbesöket på eftermiddagen vill doktorn veta att vissa värden är som de ska. Jag är van vid att bli stucken, är definitivt inte rädd och tycker oftast att det inte känns alls. Men visst är det ett lite läbbigt namn på den avdelning som jag ska besöka sen? Nuklearmedicin.



Jag ska göra en slags röntgen som kallas skelettscintigrafi. Något som kallas isotoper sprutas in i blodet och när de tar sig runt i kroppen fastnar de sen på tumörerna. På Nuklearmedicin jobbar Mattias med att förbereda mig för röntgen. Han hade inga problem med att hitta ett bra kärl i mitt högra armveck.



Bakom en skärm drar han upp isotoperna i en speciell spruta av metall medan jag väntar. Fysikern Christoffer är hjälpsam och fotograferar.



Mattias sprutar in isotoperna och det känns inte heller. Nu ska isotoperna - spårämnet - få en chans att jobba och allra bäst är det om jag kan dricka minst en halv liter vatten under de närmaste två timmarna. Och det är ju inga problem.



Umeå bjöd på ett fantastiskt skönt höstväder med sol och värme. Jag tog en promenad runt sjukhusområdet och bort mot bekanta trakter. Utanför patienthotellet Björken växte detta läckra cigarrgräs. För tio år sen, våren 2000 bodde jag på hotellet under den tid jag skulle få min strålbehandling "förra gången" jag var sjuk, när jag hade fått min bröstcancerdiagnos. Jag tillbringade då sex veckor här och många promenader blev det runt sjukhus- och universitetsområdet.



Klockan var bara 11, men jag var ju igång rätt tidigt på morgonen så jag var lite sugen på lunch. Jag gick in på Björken och inspekterade menyn och bestämde mig för att äta där. Kyckling med citrongräs och ris. Mycket gott. Hembakat bröd som är ljuvligt. Lunchrushen hade inte riktigt kommit igång så jag kunde lugnt och stressfritt äta min mat och ta en kopp te efteråt.



Efter den läckra måltiden kändes det faktiskt lämpligt att få lägga sig på rygg en stund. Tillbaka på Nuklearmedicin fick jag hjälp av Helena och Ann-Sofie att lägga mig tillrätta i röntgenapparaten. Vissa kanske skulle få klaustrofobiska känslor av ligga där, men jag bara blundar och det händer att jag somnar. Ca 30 minuter tar det att gå igenom hela min kroppslängd. Man packas in som en koldolme och det blir varmt och skönt.




Efter lite väntetid, som jag använde till att sitta ute i solen och äta ett gott äpple, fick jag träffa doktorn. Jag har haft samma läkare sen jag fick min första diagnos för elva år sedan. Nisse Bengtsson och jag känner varann rätt bra vid det här laget.




Den här proceduren, med resan till Umeå och röntgen och läkarbesök, gör jag ungefär var 4e månad och det har ju blivit några gånger nu sen maj 2008. Men, man vänjer sig aldrig. Det är ju nu jag ska få veta om mina behandlingar fungerar, om cancern har spridit sig ytterligare eller om allt ser bra ut. Den sista väntetiden är lång och man blir lite stirrig där i väntrummet.

Nisse brukar börja våra samtal med att säga att "allt ser bra ut". Men, det gjorde han inte idag. Tumörerna har inte blivit fler, men de är större. Nisse tar fram dagens röntgenbild på datorskärmen och jämför med den som gjordes i juni. Det syns med blotta ögat att det liksom är tätare och svartare på vissa ställen. "Inget alarmerande" säger Nisse. Det är inte dags att börja med cellgifter just nu, men vi ska dubblera den medicin jag får i skinkan. Jag ska alltså få två sprutor Faslodex från och med på måndag. En i varje skinka. Och så ska jag tillbaka till Umeå på röntgen i december. Ser det bra ut då, fortsätter vi med den dubbla dosen, men om Nisse inte är nöjd, kan det bli tal om cellgifter. "Cellgifter är helvetet på jorden" sa jag, men Nisse påminner mig om att mycket hänt sen 1999 då jag fick min cellgiftsbehandling. Och det blir nog inte samma sorts cellgifter om det blir aktuellt nu. Och vissa cellgifter mår man inte alls illa av numera. OK. Vi tar den diskussionen om och när. Inte nu. Vi beslutade också att jag ska röntga levern (och nåt mer? Det är så lätt att inte allt går in i skallen vid det korta läkarbesöket), men det blir i alla fall i Övik. Nisse bestämde också att jag ska öka dosen smärtstillande lite.

Det var förstås en besvikelse att få höra om försämringen. Det är lätt att invaggas i nån slags falsk trygghet när det så länge verkat ha stått stilla och liksom vilat. En sak i taget nu. Jag fixar det här också.
Martin
2010-09-30 @ 00:41:08

Intressant att läsa. Jag förstår att du är trött när du kommer hem. Du gör det bra.

Rosibilly
2010-10-01 @ 10:08:24

Ja, Åsa du är en riktig kämpe! Tänk vad du får gå igenom...Det sägs att man blir starkare och klokare av motgångar, och du är ju både vis, tapper och modig! Kram på dig!

Åsa Hedman
2010-10-01 @ 11:21:34
URL: http://sistermoonshine.blogg.se/

Egentligen har man inget val. Som jag skrivit på ett annat ställe, man tar dag för dag. Tack! Kram tillbaka.

anita brännström
2010-10-13 @ 16:04:18
URL: http://anitas.myblogg.se

Hej igen

Då jag läser här börjar jag tro att vi har samma Nisseläkare du och jag.

Nog är det väl förb....att det blivit mera elände efter bröstcancern....

Om jag skulle drabbas av mera sånt vet jag inte om jag skulle vilja cellgiftsbehandlas mera...min kropp verkar inte vilja ha sån skit, för jag gick med feber under hela behandlingen. Det var tungt.....och mycket ovanligt, sa Nisse. Det är klart att det ska hända mig. Jag tror att jag fått för hög dos hela tiden. Han sänkte dosen tre gånger. men det var nog för lite tilltaget. 25% sämktes totalt och ändå så fick jag 40 gr feber och 230 i sänka.

Jag säger bara fy faan för cellgifter...

kram Anita B




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0