Sister Moonshine

Den utlösande faktorn kan vara en bagatell. En liten motgång eller något som irriterar en aning. Och så sjunker humöret. Allt känns grått och trist och tråkigt. Jag ids inte, liksom. Känner mig bitchig och sur. Jag kan inte komma på varför jag känner som jag gör, det bara är så, just då. Det finns ingen särskild orsak. Jag vet däremot hur jag kan vända humörnedgången. Oftast funkar det med en promenad. Lättast och snabbast går det om det är fint väder. Endorfiner frigörs, syre tar sig in i kroppens celler och det känns bättre bara av att komma hemfrån en stund. Det funkar oftast. Men ibland måste man få kura ihop sig under en filt i soffan och tycka lite synd om sig själv en stund också. Sura lite bara. Tills man orkar le igen.

Dagens promenad, för att orka le igen, var lite kall och blåsig. När jag tittade på termometern innan jag gick hemifrån och den visade på 11 grader beslutade jag mig för att inte ta mössa på mig. Så himla kallt är det inte, tänkte jag. Men det var ett dumt beslut. Vinden låg på från det kalla vattnet och borrade in sig i min vänstra kind och öra och förde allt hår i en strut mot andra sidan huvudet. Och näsdukarna hade jag glömt. Snorande och snörvlande gick jag där med min kalla kind och bestämde mig för att gå en längre tur en annan dag när jag har utrustning för det så att säga. 

Och när jag kom hem, log jag faktiskt igen. Man kan inte annat.