Behandlingsdag moment 1.
Jag har alltid skrytit om att jag har en inre klocka, som jag kan ställa och använda mig av när jag inte har mobil eller väckarklocka tillgänglig. Och det brukar faktiskt funka! När jag lägger mig på kvällen tänker jag på det klockslag jag vill vakna och upprepar liksom siffrorna om och om igen inom mig en stund. Jag vaknar med en felmarginal på max 10-15 minuter. Vanligtvis. Hade ju liksom tänkt mig att vakna kl 8 idag, eftersom det är provtagning inför behandlingen på eftermiddan. Bah! Klockan 9 vaknade jag. Och provtagningen har drop-in mellan 8 och halv 10. Såja. Bra Åsa!
Det var bara att kliva upp, strunta i frukost men ge katterna mat, klä på sig och ge sig iväg för att hinna. Mössa på, långt neddragen - Bad Hair Day - och så är det ju kallt. Kl 9.13 registrerades jag i kassan på sjukhuset. Tur som attan att jag bor så nära.
I väntrummet var alla stolar upptagna. Ett tjugotal trötta ansikten vände sig mot mig när jag kom in. Hej hej! Oj, vad mycket folk! Det visar sig att alla väntat jättelänge. En enda undersköterska ska hinna ta prover och dessutom göra andra sysslor. Patienterna var irriterade i olika grad men försökte hålla humöret uppe med lite allmänna klagomål på Landstinget. Sjukhusets beslut om nedskärningar drabbar oss sjuka. Det är ju inte bra.
- Nu är det ju så, att det inte är undersköterskans fel, fyllde jag i, hon gör nog så gott hon kan. Men vi patienter måste säga ifrån nu, att det inte fungerar.
- Nääää, skrålade en man med stort vitt skägg (Tomten?) Det tjänar ingenting till! brölade han.
- Om vi ingenting säger, vidhöll jag, tror de ju att allt är OK. Det är klart att vi ska säga ifrån.
När jag väntat i en timme var det min tur att bli stucken, vilket Carina gjorde snabbt och smärtfritt. Hon har rutin på det här, flickan. Sen fick jag fortsätta att vänta på apoteket, där jag hämtade ut Zoladex för eftermiddagens behandling.
Vid det här laget var jag ordentligt hungrig. Och det var tur att jag hade med mig mina mediciner i handväskan, de hade jag glömt att ta i brådskan i morse.
Den här söta asken har jag alltid med mig i handväskan om jag behöver komplettera med nåt piller när jag inte är hemma.
Väl hemma kunde jag äntligen äta frukost och läsa morgontidningen kl 11. Jag ska komma ihåg att uppskatta det mera, att kunna vakna i lugn och ro utan att ha nån tid att passa.
Det var bara att kliva upp, strunta i frukost men ge katterna mat, klä på sig och ge sig iväg för att hinna. Mössa på, långt neddragen - Bad Hair Day - och så är det ju kallt. Kl 9.13 registrerades jag i kassan på sjukhuset. Tur som attan att jag bor så nära.
I väntrummet var alla stolar upptagna. Ett tjugotal trötta ansikten vände sig mot mig när jag kom in. Hej hej! Oj, vad mycket folk! Det visar sig att alla väntat jättelänge. En enda undersköterska ska hinna ta prover och dessutom göra andra sysslor. Patienterna var irriterade i olika grad men försökte hålla humöret uppe med lite allmänna klagomål på Landstinget. Sjukhusets beslut om nedskärningar drabbar oss sjuka. Det är ju inte bra.
- Nu är det ju så, att det inte är undersköterskans fel, fyllde jag i, hon gör nog så gott hon kan. Men vi patienter måste säga ifrån nu, att det inte fungerar.
- Nääää, skrålade en man med stort vitt skägg (Tomten?) Det tjänar ingenting till! brölade han.
- Om vi ingenting säger, vidhöll jag, tror de ju att allt är OK. Det är klart att vi ska säga ifrån.
När jag väntat i en timme var det min tur att bli stucken, vilket Carina gjorde snabbt och smärtfritt. Hon har rutin på det här, flickan. Sen fick jag fortsätta att vänta på apoteket, där jag hämtade ut Zoladex för eftermiddagens behandling.
Vid det här laget var jag ordentligt hungrig. Och det var tur att jag hade med mig mina mediciner i handväskan, de hade jag glömt att ta i brådskan i morse.
Den här söta asken har jag alltid med mig i handväskan om jag behöver komplettera med nåt piller när jag inte är hemma.
Väl hemma kunde jag äntligen äta frukost och läsa morgontidningen kl 11. Jag ska komma ihåg att uppskatta det mera, att kunna vakna i lugn och ro utan att ha nån tid att passa.
Kommentarer
Trackback
