Det var en lugn torsdagsmorgon. Mor ringde och jag passade på att gratulera henne på namnsdagen - Louise - i efterskott. Martin hörde av sig också och föreslog en fika på stan. Han hämtade upp mig och vi åkte in. Vi satte oss i Port 9 vid ett bord alldeles vid rutan som vetter mot ingången till gallerian.

Efter en stund kom en man och ställde sig vid ingången utanför. Han hade en plastkasse på marken bredvid sig och stod och rökte. Han vinglade betänkligt och kunde inte stå stadigt. Jag frågade Martin om han kände till honom, om han trodde att han var sjuk eller berusad. Han visste inte. Ingen av oss tycktes ha sett honom förut. Det såg inte ut som någon ur det kända A-laget. Plötsligt tappade mannen balansen och ramlade omkull. Med möda lyckades han oskadd komma på fötter igen och åter igen stod han där och vinglade. Jag gjorde bedömningen att han var berusad, men vem vet ... ? Rätt som det var föll mannen igen, den här gången lyckades han komma med huvudet/tinningen först i marken. Han blödde nu från en skada bredvid ögat och glasögonen åkte av. Två kvinnor som passerade, stannade till och pratade med honom och jag såg den ena kvinnan ta upp sin telefon och ringa - förmodlingen till polis/ambulans. Kvinnorna stannade hos mannen hela tiden och gav honom papper att hålla mot sitt blödande huvud och efter en stund kom ambulansen. Ledd av ambulanspersonalen kunde mannen ta sig till båren och ambulansen åkte sedan iväg.

Under hela "dramat" satt alltså jag och Martin alldeles intill, fast på insidan av glasrutan, på ca 2 meters avstånd. Jag gjorde ingenting. Satt och pratade med Martin och åt lite och tittade ut ibland och undrade och tänkte att "han är ju full" och "han får väl klara sig själv" och så vidare. Även om det kanske gick 10 minuter så gick det väldigt snabbt när han plötsligt låg där och var skadad. Vad skulle jag ha gjort? Kanske gått fram på ett tidigt stadium och frågat hur han mådde? Jag menar, han kunde ju varit sjuk och vinglat av det skälet. Kanske hjälpt honom att sätta sig någonstans så att han inte ramlat. Då kanske han inte skulle ha skadat sig. Jag tycker det var obehagligt att upptäcka att jag inte gjorde något fast jag kunde. Jag minns att jag reste mig till hälften vid ett tillfälle och såg mig omkring som för att se om någon annan tänkte reagera. Det gjorde nu ingen. De flesta tittade åt ett annat håll och några gjorde som jag. Tittade utan att göra något, fast man kunde se att det här inte skulle sluta bra.

De som känner mig, vet att jag är en sån som hjälper till i såna här situationer. I alla möjliga situationer. Det kommer automatiskt och jag känner intuitivt och instinktivt att och vad jag ska göra när någon far illa. Varför ingrep jag inte? Var det besvärligt och blev jag fräckt nog störd mitt i min måltid? Hur kan man inte bry sig om en medmänniska som det uppenbarligen kommer att gå på tok för. Det förstod jag ju. Som han vinglade. Det är ju enklast att inte lägga sig i. Det måste bero på rädsla och osäkerhet. Men, jag är ju utbildad och har tränat på sånt här. Nej, det här tål att tänkas på. Jag är glad att mannen inte verkade vara allvarligt skadad och jag är glad att de två kvinnorna var modiga och medmänskliga nog att hjälpa en medmänniska som inte klarade sig själv. Men, jag är inte glad över min egen fega reaktion. Verkligen inte.